Thomas beskriver det på ett förbluffande sätt i boken: ”Det fanns två fruktansvärda saker. Det ena var: fel begångna under kriget. Det andra var: sitta på spårvagnen på en söndag.” På ytan verkar det vara en märklig jämförelse, men för Thomas är det fullt förståeligt. Kriget är en osynlig närvaro, inte något som exploderar i dramatik utan en ständig, omedveten känsla i vardagen. Samtidigt kretsar hela hans liv kring vardagliga, kristna regler. Att bryta mot dem är det värsta man kan göra. Genom Thomas ger Guus Kuijer oss perspektiv: i Thomas värld är att åka spårvagn lika förfärligt som kriget.

Thomas familj har en mörk hemlighet. Hans pappa är en ultrakonservativ, våldsam man som styr hemmet med järnhand. Pappans brutalitet är en ständig närvaro i Thomas liv, en auktoritär och hård kraft som formar hans värld. I många scener känns hans fysiska och psykiska dominans över familjen kvävande. Barnets enda chans att bemöta det är genom hyssaktiga motståndshandlingar, som ofta leder till att hela familjen straffas. Ändå lyckas både Thomas och författaren Kuijer hitta glädje och magi överallt i vardagen. Här blir grannen, fru Amersfoort, viktig. Hon fungerar som en slags mentor eller fristad för Thomas, där han får möjlighet att utforska en annan verklighet än den hans far försöker diktera. Ur deras vänskap växer motstånd och frihet fram.

För Thomas blir Boken om allting en plats där han kan bearbeta allt det han inte förstår. Han skriver om allt som betyder något, från haglet som ingen annan verkar ha sett till fru Amersfoort som kan trolla. Och inte minst om Eliza som han älskar. Det är en plats för hans hemliga värld. Genom att skriva får Thomas både distans och närhet till sina upplevelser. Men för oss som läsare blir boken också ett sätt att se världen genom hans barnögon. Det är en värld som är full av mysterier och frågor som behöver bearbetas. Det är här vi får följa honom genom de små episoderna i hans liv, som han samlar i sin bok och gör betydelsefulla.