Det som gör Den Lille Prinsen så speciell är hur de stora existentiella frågorna skildras genom enkla och vackra bilder. Berättaren namnger aldrig sig själv. Han börjar historien med att berätta om sin barndom, då han ritade en boaorm som svalt en elefant, men vuxna trodde att det var en hatt. Här sätts tonen för hela boken. Vuxna är upptagna av det ytliga och missar ofta det viktiga. Den lille prinsen, å andra sidan, ser boaormen direkt.

Genom prinsens ögon får vi möta absurda karaktärer som kungen, alkoholisten och affärsmannen. Alla är förblindade av sina egna sysslor. De beter sig absurt, men det är lätt att känna igen sig i dem, och parallellerna till vår egen värld är tydliga. Det som prinsen å andra sidan värdesätter är vänskap, kärlek och det vackra. Men det stora i boken är alltid förankrat i det lilla och konkreta, en ros, en teckning av ett får, eller en vulkan som måste rengöras.

Den Lille Prinsen lyckas vara både lekfull och allvarlig på samma gång. Den är full av kloka tankar, roliga scener och vackra metaforer. Trots att berättaren är mitt i en livshotande situation (han har ju trots allt kraschat i öknen och lider av vattenbrist) skildrar han tiden i öknen med den lille prinsen som lycklig och varm. ”Det är bra att ha en vän, även om man ska dö,” säger den lille prinsen, och orden lämnar ett avtryck som stannar kvar.

Som läsare är det lätt att känna värme för prinsen. Han är både naiv och vis, och hans förmåga att ifrågasätta vår värld är oemotståndlig. Istället för att fördöma ser han på allt med förundran.

Den här boken har något alldeles unikt. Den kopplar det stora och abstrakta med det lilla och konkreta. Den får mig att tänka, känna och le på samma gång. Jag tror att det är just den här balansen mellan lekfullhet och djup som gör den så tidlös och älskad. Om du inte redan har läst Den Lille Prinsen, gör det. Jag vågar nästan lova att den kommer stanna kvar hos dig länge.